det känns som klockan slutat tickat. som om tiden står stil.
händelsen i onsdags eftermiddag kommer nog ingen glömma.
det har tagit så grymt hårt på alla, speciellt hans familj och alla
hans vänner. men även människor i hans närhet, människor
som bara visste vem han var. som jag, jag kände honom inte.
men jag såg han nästan varje dag.  i korridoren och på bussen.
döden är det värsta som kan hända en männsika.
en så ung människa, som skulle fylla 18 år. och som bara hade
ett år kvar i skolan och sedan skulle ut i livet.
det är så hemskt, att jag inte vill tänka på det.
och på måndag är det minnesstund
för honom på skolan. och jag antar att många inte kommer kunna
närvara eftersom dom stod han för nära och inte klarar det psykiskt.
men det är fint att dom gör något för honom, visar att dom bryr sig.
fick sms av julia förut, där det stod att sebbe skulle opereras och
att allt såg positivt ut. då blev jag jätte lättad. jag hoppas att han snart
kan vakna upp och att allt är bra med han.
jag kollade på bilder förut när julia log, och jag saknar att se hennes
leende. det gör så otroligt ont i mig att se min bästavän ledsen och
inte kunna göra något åt det. har fått så fina sms av henne som jag har
gråtigt av. och det känns så skönt att hon vet att jag kommer finnas där
hos henne föralltid.
det finns inte så mycket mer att säga, skänker en tanke till hans familj
och hans nära och kära. tänker på er.
och skänker även en tanke till emelie och sebastian.
och dom som står dom nära.