det är faktist ganska konstigt, för jag trodde aldrig
jag skulle säga det här.
eller rättare sagt just då kändes det som om jag
aldrig någonsin skulle få höra det genom min
mun.
men jag saknar fakitst vidåker.
för när jag lämnade vidåker var jag så himla trött
på skiten, ja faktist så svor jag ofta om min skola.
men tänker man efter så har jag underbar minnen
därifrån.
och när jag den där dagen i juni klev ut från vidåker
så lämnade jag så mycket bakom mig.
men man fastnar ofta och längtar för ofta tillbaka
till brasaker.
jag saknar vänner som man inte längre träffar så ofta.
men jag antar att man måste ta ett steg och lämna det
gamla för att öppna dörrarna för det nya.
och jag antar att jag just då bara längtade till det.